Avtalsrörelsen är igång på den svenska arbetsmarknaden och kraven från fackförbunden har börjat publiceras offentligt. Redan förra veckan publicerade exempelvis Handelsanställdas förbund (en del av Landsorganisationen, LO) sitt krav inför kommande avtalsförhandlingar där man bland annat kräver höjda minimilöner och stopp för ofrivilligt deltidsarbete. Ur ett beteendeekonomiskt perspektiv är den typen av förhandlingar väldigt intressanta att följa.
År 1984 publicerade nobelpristagaren Assar Lindbeck och Dennis Snower en studie som de kallade ”Involuntary unemployment as an insider-outsider dilemma”. I denna studie lägger ekonomerna fram teorin att arbetstagares intresse i arbetsmarknadspolitiken kan variera, beroende på om man har eller inte har en anställning. Ett exempel kan vara minimilöner, där så kallade ”insiders” har ett intresse av att höja sina löner men som kan komma på bekostnad av antalet anställningar, något som missgynnar så kallade ”outsiders” dvs. arbetslösa.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen är särskilt intressant ur det perspektivet. På grund av den vikt som ges till partsförhandlingar får insiders de facto diktera villkoren på arbetsmarknaden i Sverige. Det är i många avseende en framgångsrik modell, Sverige har historiskt haft en bra reallöneutveckling och relativt få konflikter på arbetsmarknaden sedan Industriavtalet tecknades 1997. Men hur hanterar den svenska arbetsmarknaden den intressekonflikt som Lindbeck och Snower pekar ut i sin teori? Outsiders saknar faktiskt formell representation i partsförhandlingarna, men vad betyder det för arbetsmarknaden som helhet?
Vi kan börja med att konstatera att Sverige har den näst högsta sysselsättningsgraden i EU, så trots att arbetslösheten är relativt hög (ca 8%) är det också en stor andel av befolkningen som jobbar (åtminstone om man inkluderar deltidsarbete). Tyvärr verkar dock Sverige med sin arbetsmarknadsmodell ha skapat rätt så höga trösklar till arbete. Grupper som lågutbildade, utrikesfödda eller unga är gravt överrepresenterade i arbetslöshetsstatistiken. Utrikesfödda har nästan dubbelt så hög arbetslöshet som inrikesfödda, de som saknar gymnasieutbildning har fem gånger så hög arbetslöshet jämfört med de som inte gör det och arbetslöshet bland ungdomar är tre gånger högre än befolkningen i allmänhet. (Se figur 1)
Figur 1: Arbetslöshet efter utbildningsnivå, ungdomsarbetslöshet + arbetslöshet bland inrikes- och utrikesfödda. Källa: SCB via Ekonomifakta
Arbetslösheten bland dessa grupper är högre relativt genomsnittet på arbetsmarknaden även i andra länder, men Sverige utmärker sig i en europeisk kontext. I figur två ser man tydligt att Sverige har den högsta arbetslöshet bland utomeuropeiska medborgare i EU samtidigt som svenska medborgares arbetslöshet är under snittet för inhemska medborgare. Mönstret upprepar sig bland lågutbildade. Sverige har andra högsta arbetslösheten för lågutbildade i EU, efter Slovakien. Återigen, bland övriga grupper ligger Sverige i linje med snittet i unionen. Avslutningsvis har Sverige fjärde högsta ungdomsarbetslöshet i EU efter Grekland, Spanien och Italien.
Den här bilden och vår förståelse av outsiders på svensk arbetsmarknad både kan och behöver fördjupas. Hur man än vrider och vänder på det, är den svenska arbetsmarknaden i första anblick slående tudelad. Det finns en tydlig insida och utsida på den svenska arbeta arbetsmarknaden. Outsiders saknar idag formell representation i den svenska partsmodellen. Mot den bakgrunden är det särskilt intressant att undersöka hur den tekniska utvecklingen påverkar inträdesjobb och jobb i den lägre delen av inkomstdistributionen på svensk arbetsmarknad. De här frågorna kommer jag att skriva mer om framöver som en del av mina doktorandstudier, så håll utkik!