Att inte kunna få ”vanliga” jobb och samtidigt få höra att gigjobben anses ovärdiga signalerar att man förväntas finna sig i en tillvaro präglad av utanförskap
Många människors intryck av matbuden som arbetar för digitala plattformar som Foodora, Wolt, Bolt eller Uber eats färgas av den bild som presenteras i samhällsdebattens tv-inslag, tidningsreportage och åsiktskrönikor. Att arbeta som matbud, särskilt på cykel, har beskrivits som tufft, otryggt, underbetalt och ovärdigt.
Den bilden motsvarar nog inte det som många förväntar sig av ett jobb. I Sverige har jobb under lång tid kommit att förknippas med trygghet, förutsägbarhet och möjlighet till självförverkligande. Plattformarna som förmedlar matleveranser verkar inte passa in i den bilden – och den uppfattningen förstärks när man tittar på vilka som faktiskt inte gör detta jobb: Svenskfödda är kraftigt underrepresenterade bland matbuden.
Nu får vi ta del av ett perspektiv som hittills inte har hörts. I TV4 Nyhetsmorgon (lördag 18/3) intervjuas Qaisar Mahmood med anledning av hans nyutkomna bok En av dem, där han skildrar tre månaders arbete som matbud och bidrar med ett perspektiv på gigekonomins vardag som nyanserar den bitvis intensiva debatten om gigekonomin. Boken kommer sannolikt att ge ny energi till diskussionen och kan, i bästa fall, också bidra till att bredda den i likhet med Anders Teglunds Cykelbudet.
Debatten har hittills präglats av kritiker från både höger och vänster som utifrån olika ståndpunkter menar att gigjobben är både otrygga och ovärdiga, något som Andreas Bergh och Joakim Wernberg beskriver i essän Till gigekonomins försvar. Något som sällan beaktas av dessa kritiker är att utgångspunkten för vad som upplevs som otryggt och ovärdigt kan skilja sig åt beroende på vilken världsbild man har, vilken kultur man är uppvuxen i, och vilket arbetstänk man har socialiserats in i. Och framför allt: om man ens får vara del av det som andra kallar tryggt och värdigt.
2020 publicerade mina kollegor Andrea Geissinger, Monia Lougui och jag resultaten av en intervjustudie som vi hade genomfört bland matbud i Stockholm. Resultaten visade å ena sidan att jobbet som matbud har en del problematiska aspekter. Bland buden vi intervjuade nämndes exempelvis arbetsmiljö, bristande ledarskap, avsaknad av transparens och fysisk påfrestning. Dessa aspekter är välbekanta i den svenska mediedebatten och leder inte sällan till slutsatsen att sådana jobb inte borde finnas på den svenska arbetsmarknaden. Men det tar inte slut där.
Intervjuerna i vår studie visade också andra sidor av gigekonomin. Till exempel visade sig oväntat många av de vi intervjuade vara högutbildade och berättade om stora svårigheter att, trots sin utbildning, komma in på den svenska arbetsmarknaden. Många av dem hade erfarenhet av både arbetslöshet och andra otrygga och påfrestande jobb, så som diskare, städare, eller lagerarbetare. När möjligheten till gigjobb dök upp såg de chansen till ett – i deras ögon – tryggare, mer förutsägbart och självbestämt arbetsliv än det de hade haft hittills. Det var påfallande att många var betydligt mer frustrerade över att inte kunna få jobb inom de yrken de blivit utbildade för, än över själva arbetet som matbud. Men i avsaknad av möjligheter att få ett adekvat jobb föredrog de gigjobben före andra alternativ som ur ett svenskt perspektiv kanske skulle anses vara ”bättre” men som inte nödvändigtvis bidrar med mer förutsägbarhet eller självförverkligande.
I TV4-inslaget berättar Qaisar Mahmood att matbudens perspektiv på sina jobb inte är offerperspektivet som det ofta framställs som i debatten. De ser sig snarare som entreprenörer som – precis som andra invandrargrupper har gjort före dem – karvar ut en liten del av kakan för att förbättra tillvaron för sig själva och sina barn. Att förfoga över den delen av kakan uppfattar de inte som ovärdigt. Problem finns det också, det är Mahmood tydlig med. Jobbet är tufft, precis som många andra jobb. Men precis som vår studie visade så överväger det positiva för de personerna som väljer gigjobb.
Frågan är då hur det kommer sig att den svenska debatten hettar till över gigjobben. Utifrån ett sociologiskt perspektiv skulle detta kunna förklaras av att det finns olika synsätt angående vad som är tryggt och värdigt. Den kulturella kontexten har en enormt stor betydelse eftersom den lägger grunden för vilka värderingar som påverkar vår uppfattning av trygghet, värdighet, respekt och ansvar. Skillnader i synsätt är i sig inget problem, men det blir ett problem när man inte bara tolkar utan rentav fördömer en situation enbart utifrån det egna synsättet utan att ta hänsyn till eller ha förståelse för att andra skiljer sig i sin verklighetsuppfattning. Att det är det som händer i debatten om gigekonomin styrks av att diskussionen handlar mer om värdeladdade ord som trygghet och värdighet, än om konkreta förslag om hur förutsättningarna i gigekonomin skulle kunna förbättras.
Att beteckna gigekonomin som ovärdig innebär att den definieras utifrån ett perspektiv som inte nödvändigtvis delas av de som jobbar i den. Det svenska perspektivet utgår ifrån idealföreställningen av trygga och värdiga jobb åt alla, men många av gigjobbarnas utgångspunkt är att den idealföreställningen inte är tillgänglig för dem, de ingår inte i gruppen ”alla”. Det är vad sociologer skulle kalla ett vi-och-de problem (ekonomer kallar det ett insider/outsider-problem). Giggarnas referenspunkt är en annan, nämligen arbetslöshet eller möjligtvis andra jobb som de upplever som sämre. Att då å ena sidan uppleva att man som migrant inte kan få ”vanliga” jobb, men att gigjobben å andra sidan anses ovärdiga signalerar att man förväntas finna sig i en tillvaro präglad av utanförskap och brist på eget aktörskap, utan möjlighet att påverka sitt eget liv. Ett förhållningssätt där man avskriver andra aktörskap och möjligheten att påverka sina liv och sin omgivning har inom sociologin definierats som motsatsen till respekt: respektlöshet. Att mot bakgrund av matbudens situation i Sverige kalla gigjobben ovärdiga kan därmed av giggarna uppfattas som respektlöst. Som både Mahmoods erfarenheter och vår rapport visar är det just möjligheten att kunna ta sitt öde i egna händer som för många leder till beslutet att jobba som matbud.
I vår rapport avslutar vi med uppmaningen att utvecklingen av gigekonomin kommer att vara mest framgångsrik om vi lyckas hålla två tankar i huvudet samtidigt – precis som matbuden lyckas göra: 1) Gigekonomin behöver förbättras på många plan. 2) För många är gig ekonomin bra och en möjlighet att förbättra sina liv. Mahmoods skildringar styrker rapporten och belägger att uppmaningen fortsatt är aktuell.